På väg till jobbet idag såg jag en skolklass fullt med barn i yngre tonåren som alla hade var sitt musikinstrument och boken Vispop 16. Barnen var på väg mot den stora kyrkan i stan, förmodligen ska de uppträda där senare i år, kanske till jul eller till läslovet i november. Att se barnen med sina instrument och böcker fick mig att börja tänka på när jag var i den åldern, och på hur roligt det var när man fick göra mer än skolarbete under skoltid. Minns framförallt de lektioner där vi fick kolla på film istället för att lära oss vad skillnaden mellan imperfekt och perfekt är. Vi fick se allt från spanska filmer som Hable con ella (Tala med henne) av Pedro Almodóvar till Disneys Herkules. Den bästa filmen jag sett under skoltid är dock regissören Roberto Benignis La vita é bella (Livet är underbart) från 1997, som vi såg i 2an på gymnasiet. Filmen hade definitivt vunnit pris för bästa regi det året filmen var nominerad för en Oscar (1999) om inte Stephen Spielberg hade släppt krigsdramat Rädda menige Ryan året innan.

La vita é bella utspelar sig i 1930-talets Italien och handlar om italienaren Guido som träffar sin livs kärlek, en överklasskvinna vid namn Dora. De blir förälskade och får en son. Det visar sig sen dock att Doras mamma är nazistsympatisör och gillar inte att hennes dotter har gift och fått barn med en judisk man. Mamman kontaktar därför polisen, som skickar Guido och sonen till ett koncentrationsläger. Mer än så vill jag inte skriva, så ni får själva se och ta reda på varför filmen har den titeln den har.